Ekumenismen och Bibeln 2.0, av Lars Borgström
Detta år uppmärksammas två historiska kyrkomöten såväl internationellt som i Sverige. Det ena, konciliet i Nicaea, firar i år 1700-årsjubileum och det andra, det ekumeniska mötet i Stockholm, ägde rum för jämnt 100 år sedan. I denna skrift kommer det emellertid att göras gällande och argumenteras för att endast det första mötet, i Nicaea år 325, är värt att fira och lovorda.
David Hedegård gjorde det till en av sina främsta uppgifter i livet att varna för det falska kyrkliga enhetsarbete, som tog ordentlig fart i och med Stockholmsmötet. Han skrev en bok på inte mindre än 335 sidor, Ekumenismen och Bibeln (1968), där han dokumenterade de falska lärouppfattningar som kyrkosamfund och ledande män inom den ekumeniska rörelsen stod för. Föreliggande småskrift gör inte anspråk på att utgöra en fullvärdig uppföljning till Hedegårds gedigna bok, men utgör ändå något av en uppdatering eftersom det, särskilt i de avslutande avsnitten, redogörs för den romersk-katolska kyrkans närmande till andra kyrkosamfund under allra senaste tid – något som Hedegård varnade för skulle ske. Därav denna småskrifts undertitel Ekumenismen och Bibeln 2.0.